Mänskliga rättigheter i Kina

Det var våren 2001, och slutspurt inför beskedet om vem som skulle få stå värd för OS 2008. Orden som kom från kinesiska myndigheter och den kinesiska OS-kommittén utlovade dyrt och heligt att om Kina fick spelen, skulle det bidra till såväl social som ekonomisk utveckling, och inte minst en förbättrad situation för mänskliga rättigheter. Ungefär samtidigt som man spänt väntade på beskedet från Olympiska kommittén, arresterades 33-åriga Ji Lin i sitt hem utanför Peking och kastades i fängelse efter en kort. Brottet? Han hade skrivit kritiska texter om regimen på sin blogg. Det är bara ett av tecknen på att kinesiska statens högt flygande löften om att förbättra situationen med mänsklige rättigheter bara var tomma ord för att få arrangera ett OS.

Ji Lin är bara en i mängden av bloggare, Internetdebattörer eller journalister som häktats eller trakasserats efter att ha publicerat kritik mot regimen, kritiserat myndigheternas brott mot de mänskliga rättigheterna eller skrivit om händelserna vid Himmelska fridens torg 1989. Övergreppen mot yttrandefriheten i kinesisk media bara fortsätter. Varenda tidning i landet, till och med den minsta lokaltidning, har en egen censor som går igenom tidningens material innan tryck. Minsta regimkritik - och texten tas bort. På samma sätt finns en stark Internetcensur i Kina. Webbplatser och diskussionsforum med regimkritiskt material stängs ner. Alla mail som skrivs via universitetens Internetservrar läses och kontrolleras. Kinas Internet skyddas också av en brandvägg, som blockerar bland annat Google, Wikipedia och Blogger. Reportrar utan gränser rapporterar att det just nu sitter minst 23 journalister i fängelse i Kina för att ha skrivit och publicerat otillåtet material.

Vem tillverkar ditt barns leksaker?
Om bara någon månad börjar julskyltningen. Och därmed är juletiden igångstartad på allvar. För dig är det kanske en mysig tid. En tid av dekorerande, glöggkvällar, pepparkaksbak och mysigt julpyssel med familjen. Ett annat, mycket större julpyssel sker från april till september i Guangdong, den kinesiska provins som tillverkar flest exportvaror (leksaker, elektronik, husgeråd etcetera) till väst. Men dessa julförberedelser är inte i närheten av mysiga… På fabrikerna i Guangdong har arbetarna nästan slavliknande villkor. Det finns inga riktlinjer för minimilöner. En månadslön för den genomsnittliga anställde brukar ligga omkring 250 svenska kronor. Naturligtvis räcker inte denna lilla summa till en lägenhetshyra. Inte ens i "billiga" Kina. Så man tvingas bo tillsammans i enrumslägenheter, uppemot 15 personer i samma lilla rum. Arbetstiderna är horribla. Den normala arbetsdagen på en kinesisk fabrik är 12-14 timmar lång. Och man jobbar varje dag i veckan. Vad som gör denna situation ännu mer beklämmande, är att det ofta är barn som jobbar på det här sättet. Barnarbete är visserligen förbjudet enligt kinesisk lag, men det sker ändå, och det i ganska stor utsträckning. Det finns inte mycket arbetarna kan göra åt sin situation. Fria fackföreningar är nämligen strängeligen förbjudna. Fabriksdirektörer brukar också vara noga att man som arbetare vet hur lätt utbytbar man är. Det påpekas ofta att bland alla 1,3 miljarder människor i Kina finns det hundratals tusen fattiga, arbetsvilliga unga kvinnor och män som kan ta din plats som arbetsförhållandena inte passar. Kniven mot strupen, hela tiden.

Diskriminering i sjukvården
Otroligt många av bönderna på Kinas landsbygd lever på randen till fattigdom. Vissa dalar och toppar passerar, men det är inga stora, varaktiga förändringar, och det ges sällan en chans att klättra några steg uppåt i klasstegen och få ett drägligare liv. En av de senaste decenniernas värsta ekonomiska dalar kom 1990. Bondfamiljerna på Kinas stora landsbygd är vana att leva på existensminimum, men det hade varit ett osedvanligt dåligt skördeår, och många, många fann sig desperata. Samtidigt var det blodbrist i landet, och företagare såg här sin chans. Bönderna blev tillfrågade om de kunde tänka sig att sälja blod, och de flesta tillfrågade svarade ja. Blodet köptes upp av privata företag, som drevs av lokala myndighetspersoner eller deras släktingar, och det fungerade ganska bra i början. Men företagen ville köpa mer blod, och bönderna ville sälja mer för att tjäna mer pengar. För att de skulle kunna lämna mer blod utan att drabbas av blodbrist separerade man den värdefulla blodplasman från blodkropparna, för att kunna spruta tillbaka blodkropparna i böndernas vener igen – efter att blodet blandats med många andras under själva utvinningsprocessen. En enorm HIV-epidemi över hela Kina blev ett faktum. Det är dessa vanliga bönder som är den största gruppen av HIV-smittade i landet. Till den andra gruppen hör sexarbetare, drogmissbrukare och homosexuella i städerna. HIV-smittade har en otroligt låg status i Kina. Varken regeringen eller landets övriga befolkning vill veta av de som är smittade. Försök att hjälpa HIV-smittade och AIDS-sjuka har motarbetats starkt av staten. Människor som arbetar för HIV-smittades rättigheter och upplysning om AIDS har trakasserats och förföljts. Hivsmittade i Kina förvägras alltså vård, och HIV utvecklas snabbt till AIDS hos de flesta.

”Religionsfrihet” med starka restriktioner
Precis som sjukvård är en mänsklig rättighet, är det också en mänsklig rättighet att få tro på och tillhöra vilken religion man vill. Denna rättighet finns också med i den kinesiska lagen. Så långt är allting väl. Problemet är bara att denna rättighet bara gäller så kallad ”normal religiös aktivitet”. Ergo: religiösa samfund som är godkända av den kinesiska regimen. De statligt erkända religionerna är: katolicism, protestantism, buddhism, daoism och islam. Men även om man tillhör någon av de ”godkända” religionerna står man ändå under statens kontroll. Inte ens då får man säga och göra vad man vill. Som katolik får man inte uttrycka lojalitet mot Vatikanen. Kloster och moskéer är under hård kontroll. Rapporter om hårdhänta ingripanden i religiösa möten kommer fortlöpande från Xinjiang, Kinas muslimska delar. Medlemmar av religiösa grupper som inte är officiellt godkända, t.ex. falungong-rörelsen, förföljs, trakasseras, fängslas, och torteras under polisförvaring. Många utövare av Falungong har dömts till dödsstraff.

Världens värsta dödsstraffsstatistik
Prostitution. Skattefusk. Misshandel. Ekonomiskt fiffel. Narkotikaanvändning. ”Fel” religiösa tro. Att inte rapportera om Sarssmitta. Alla dessa brott är i dagens Kina belagt med det hårdaste av straff: Dödsstraffet. Inte mindre än 70 olika brott kan ge dödsstraff. Hur många som döms till dödsstraff varje r och hur många avrättningar som utförs vet man inte riktigt säkert. Dessa uppgifter räknas nämligen som hemligstämplade av den kinesiska regimen. Human Rights Watch är en av organisationerna som ändå gör ett försök att uppskatta en siffra. Och enligt deras beräkningar är det ungefär 12 000 människor som avrättas eller dör i samband med polisingripanden varje år.

1993 började Kina med så kallade Slå hårt mot brottsligheten-kampanjer. Det är kampanjer där polis och myndigheter under en viss period ska slå extra hårt mot t.ex. prostituerade eller organiserad brottslighet. Polis och rättsväsendet får stora befogenheter att gå hårt fram, och har också stor press på sig att visa upp ett resultat, vilket ofta leder till att oskyldiga anklagas eller att en åtalad persons rättigheter suddas ut. Rättegångarna är ofta offentliga, och det är inte ovanligt att man kallar till sig folket för massmöte på t.ex. en idrottsarena, där de påstådda brottslingarna sen döms inför publik. Under Slå hårt mot brottsligheten-kampanjen 2001 dömdes 2960 och 1781 avrättades. Under tre månader avrättades alltså fler människor i Kina än det gjort i hela världen de senaste tre åren.

Tortyr – en utbredd förhörsmetod
Ännu ett exempel på ett brott mot de mänskliga rättigheterna som faktiskt är förbjudet enligt lag men ändå tillämpas i mycket stor utsträckning är tortyr. I häkten, fängelser såväl som i domstolar och andra myndigheter torteras arresterade människor för att tvinga fram bekännelser. I Xinjiang och Tibet torterar man också oliktänkare för att få dem att ändra sin åsikt. Myndigheterna i Kina har många gånger uttalat sig om den pågående tortyren i landets fängelser och domstolar. De säger sig fördöma all tortyr och påstår att de skall förbättra situationen. Men ännu har inga förändringar märkts. Det är, som man brukar säga, mycket snack och lite verkstad. Tortyrfall utreds sällan ordentligt, och på grund av att man inte anstränger sig för att föra fram tillräckliga bevis blir straffen ofta väldigt lätta. Den kinesiska staten undergräver ständigt det de säger sig jobba för genom handlingar de beordrar. Deras Slå hårt mot brottsligheten-kampanjer ökade till exempel risken för tortyr avsevärt, eftersom polisen och myndigheterna har lite tid på sig att lösa fall. För att snabbt kunna uppvisa resultat används ofta tortyr för att få människor att erkänna så fort som möjligt.

Detta är bara en bråkdel av de brott mot de mänskliga rättigheterna som pågår i Kina. Listan på överträdelser kn göras ännu längre, och innefattar också tvångsaborter, tvångsförflyttningar, åtalade som får domar utan rättegång, med mera med mera. Men något av det västa med situationen i Kina är att de människor som engagerar sig och försöker motverka alla dessa brott mot de mänskliga rättigheterna själva fängslas och straffas. Om Kinas regering nu är så måna om att stoppa brotten mot de mänskliga rättigheterna som de påstod innan de fick OS, borde de inte så febrilt motarbeta människor som arbetar för mänskliga rättigheter. Människorättsaktivister hålls trots protester från t.ex. Amnesty och Human Rights Watch i husarrest i Peking, och många sitter i fängelse som samvetsfångar för att ha arbetat för demokrati, fria fackföreningar och yttrandefrihet. Statens ord om förbättringar och dess handlingar går emot varandra konstant.

Det är drygt tio månader kvar till 080808. Och trots de dyra löften den kinesiska regeringens gav vid OS-ansökan 2001 om att jobba hårt för at förbättra situationen med de mänskliga rättigheterna i landet fortsätter de bryta mot de 30 artiklarna i deklarationen om mänskliga rättigheter. En, efter en.